Hårderup 26:2 (aktuellt nummer)

Källa: hitta.se

Källa: kartbild.com

Fastigheten består av två delar, en östlig del med bostadshus och västlig skogstomt. På den ekonomiska kartan från 1975 här till höger ses torpet samt på denna karta tillhör även fastigheterna 18:1 II och 8:7 II fastigheten Hårderup 26:2. edan en satellitbild av området där fastigheten ligger.

Källa: kartbild.com

Bertilhultet

Starrarpsvägen 266-29
Hårderup 26:2 Torpet

Ägare                                                     År                         Kommentar
Christian Nilsson o Hanna
Hanna ”Krischian”                               -1940                     Änka. Hyrde.
Svante o Elisabet Gustavsson           1940-1942              Hyrde
Nils och Viola Andersson                  1942-1945               Hyrde. De flyttade sedan till Starrarp 6
Gösta Persson                                   1945-1989              Kallades Torparen. Friköpte 1975.
Tage Örberg                                     1989-2004               sommarhus
Bertil Persson                                    2004-

Starrarpsvägen 266-29, Hårderup 26:2 (1975). Dessförinnan torp under Domänverket, dessförinnan torp under Hårderups boställe 5 och 7.
Folkliga namn: Hanna Krischans, Gösta Torpare.

Hultet var mötesplats för diverse ”fästfolk” som kom cyklande dit och smög bland trädstammarna. Ett par träffades under många år i Hultet även sen de blev stadgade, men inte kunde slå sina påsar ihop av olika skäl. Detta var en utvikning som egentligen inte kan beröra mer än mig och kanske redaktören, som bor i det hus jag aldrig trodde skulle kunna rustas upp. För mig framstår huset som lite sagoaktigt och jag förknippar det alltid med Hanna Krischan. På Hannas tid fanns där minst 2 stora rikbärande äppelträd, men ingen skulle väl våga palla äpplen hos henne. Doften av när hon kokade äppelmos luktade dock fram till granealléns slut – en så god doft har ni då aldrig luktat i Hultet sen dess.
Marianne Olsson Friberg.

Källa: ”Fler osorterade hågkomster” Hårderupsposten 2013.

Anteckningar efter samtal med Karl-Gustav Gustavsson, S. Sandby den 8.2. 2014:
Karl-Gustav är född den 23 april 1941 i detta torp i Hårderupshult. Han är äldst i en syskonskara på 5 barn. Troligen är även närmaste brodern Hans född här 1942.
Föräldrarna hette Svante f. 1918 och Elisabet f. 1923 Gustavsson. De bodde här ca 1940-42,43. De hade 1 häst, 1 ko, 1 kviga, några grisar och några höns.
Svante köpte en liten, troligen nordsvensk, kronohäst av en hästhandlare i Tattarp. Hästen var speciell på så sätt att den alltid gick med full fart. Den gick aldrig sakta. När Karl-Gustav skulle födas hämtades barnmorskan vid stationen i Vollsjö. Hästen gick som vanligt i full fart mot Hårderupshult. Den skräckslagna barnmorskan sa vid framkomsten:
– Nog för att jag visste att det var bråttom, men att det var så bråttom….!

Karl-Gustav föddes för tidigt och fick ligga med värmeflaskor för att hålla uppe temperaturen.
Mormor Olga bodde också där då. Ibland blev bebisen alldeles blå. Mormor blev rädd och skrek: ”Han dör!”
Ett annat tillfälle som belyser att hästen var speciell var när Svante skulle köra till Starrarps kvarn för mala. Han mötte Ragnar Trafikare i bil. Hästen ville inte vika undan eller sakta ner. Istället reste den sig på bakbenen framför bilens front och satte frambenen rakt ner i biltaket. Taket var gjort av nån sorts spån eller väv, så frambenen gick rakt igen och landade mitt emellan den skräckslagne föraren och hans passagerare.
Händelsen blev naturligtvis känd i bygden och sen den gången undvek alla andra trafikanter möte med Svante och hans häst.
Annars var hästen snäll. En gång hade Karl-Gustav gått in i stallen på egen hand. Han hittades vilande invid hästens bakben, helt oskadd.
Svante arbetade om vintrarna mycket i Hårderupshultskogen med hästen.
Resten av året arbetade han som daglönare på gårdarna runt omkring.
De hade också en hund som hette Teddy. En gång rymde Karl-Gustav, men den förståndige hunden följde med. De gick ut mot stora vägen och sen mot norr och utanför första huset stod ”Anton i Hultet” och sa: ”Jaså, e de Kal o hongen som kommer.” Men han fick inget svar. De fortsatte förbi affären, där de också blev sedda, så Svante hade inga problem att spåra upp rymlingarna. Men som Karl-Gustav nu säger: ”Det var ju ingen fara för hunden hade aldrig lämnat mig.”
Hunden vaktade även grisarna när de gick på ollonbete i bokskogen. En gång kom hunden hem med 4 grisar. Då frågade Svante hunden uppfordrande:”Var har du den femte grisen?”
Då sprang hunden tillbaka till skogen och hämtade den femte grisen!
Källa: Bertilihultet

Torpet omfattade ca 5 tunnland mark. Där fanns tre små åkerbitar omgivna av skog söder och sydost om husen. En av dessa var Rävabacken, som Gösta i Hultet brukade. Cirka ett halvt tunnland. De två andra var åter skogbevuxna på 1960-talet. Den ena planterad med al och den andra med gran. Åkerbiten i kärret övergavs för att där var så mycket ohyra, som angrep djuren när de betade där. Enligt Gösta.
Gösta Persson kallades Torparen eller Gösta i Hultet. När Gösta blev pensionär fick han friköpa torpet med tomt 1975 eller egentligen fick det gratis mot att han betalade avstyckningen, ca 20.000 kr. Han återlämnade övrig mark till Domänverket. Eller som Lennart Borg sa, när han spred nyheten i Starrarp:
– Nu har Torparen lämnad joren!
Varvid alla tittade bort över Hultet.
Gösta var från Rönås. Bror till Ragnar Persson, som hade gården på gränsen mellan Starrarp och Bjälkhult, Starrarp 6:16.
Gösta hade maskinstation – den första i bygden. Han köpte en Ferguson Grålle 1954 från England. Den hade gått i engelska armén. Med Grållen körde han åt andra småbrukare, som inte hade traktor eller ville bespara hästen det tyngsta arbetet. Gösta gick också på dagsverken i gårdarna runt omkring, vid skördearbete, gödselkörning m.m. Gösta var också barberare och han ”bonnade” även om tofflor (satte nya bottnar på den gamla lädret). Han var låghalt efter en polioskada. Gösta var populär och hade ofta besök, inte minst av barn och ungdomar i bygden. Han bakade ofta bröd och det luktade ibland nybakat i huset när man kom dit. Samma vedspis hörs i skrivande stund knastra till trevnad och värme.
Efter att Gösta ”lämnad joren” planterade domänverket en sorts barrträd, enbart i syfte att kunna klippa dekorationsris till gravsmyckning och juldekorationer.
Telefon fanns där på 1950-talet. Belysningen var fotogenlampa. Gösta fick sen hjälp av Olle bilmekare med att installera elektricitet från bilbatterier, som laddades med hjälp av en bensinmotor i uthuset. Då köpte han också TV.
Gösta hade senare en mopedbil. Gösta flyttade så småningom till en pensionärslägenhet i Frenninge. På slutet av sitt liv bodde han på Ängsgården i Sjöbo. Han var inte gift och hade inga barn.

Torpet blev elektrifierat 1990 av Tage Örberg.

Källa: Bertilihultet

Artikel om “Idyllen i Hårderupshult”  Hårderupsposten nr 05